Prioritering

Många kan vittna om att julen satt sina spår, både i kropp och själ. Men mest kropp; man har blivit fet. Godis är gott, och en kall öl värmer fint i vinterns mörker.

I helgen ska jag gå på Klubb Soul på Fasching. Där hittar man Stockholms bästa klubb, bästa dansgolv, bästa musik, och det ser jag mycket fram emot. Dock, när jag tänker på den stundande festkvällen, är det som lockar mig mest inte nåt av det där.

Efter Klubb Soul ska jag fyllekäka på Max. Jag ser så mycket fram emot det. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag längtar efter lördagen, hela kvällen kommer bli bra, men det slutgiltiga målet är Max. Jag är besatt av tanken att sätta tänderna i en fet Friscoburgare.

Julen har satt sina spår.

 

Ready to rumble

Nyårsafton. En kväll som betyder mycket för mig. Nyårsafton är som en tungviktsboxningsmatch som jag har förlorat varenda år. Ändå är jag lika uppvärmd nästa år igen. Lika fit for fight, lika taggad.

Allt går planenligt, ända tills man knockas i 4:e-5:e ronden. Vaknar upp nästa dag med sprängande huvudvärk. Träningsvärk, skrubbsår, kanske en svullen handled.

Man kan säga att jag har en gås oplockad med nyårsafton. Men i år ska jag vinna. En inte allt för formell inbjudan till kvällens fest såg ut ungefär såhär: ”Fest hos xxx. Villkor: tillräckligt städad fest, inga spyor i xxx’s säng och en festinsatsstyrka som ser till att folk festar på tillräckligt hög nivå, men inte för hög”. Så det kanske går bra, om man har en festinsatsstyrka som kan kasta in handduken åt en när man har tagit lite för mycket stryk. Man kan säga att tränaren har vadderat boxningshandskarna lite extra i år. Och jag kan fortsätta med den här metaforen hur länge som helst.

 

Julstämning åt helvete

Igår hade vi lite besök av några som jag egentligen inte känner, men det var trevligt ändå. De hade med sig två småbarn, typ 3-4 år gamla. Julen betyder ju mycket i den åldern.

Så därför var det extra roligt att se dem öppna sina julklappar (varför de fick öppna sina julklappar dagen innan förstår jag inte. Det fick aldrig jag).

Fy fan vilka häftiga grejer de fick; plastgubbar och dockor  och gud vet vad, och det coolaste av allt var en liten radiostyrd polismotorcykel som de kunde sitta på och köra runt med. Och det var hur kul som helst. Jag fick fan aldrig nån sån cool grej när jag var liten. Efter ett tag började de leka nåt slags budbärarlek; de körde fram till de vuxna, frågade vad de ville ha, och gav dem vad de ville ha (typ imaginära bullar och äpplen).

Jag kände ju inte de här barnen, så de vågade inte fråga mig. Men jag blev också sugen på bullar och äpplen, så till slut frågade jag grabben om jag kunde få en bulle också. Han tittade på mig med stora ögon. Och med uttryckslös min skakade han långsamt men bestämt på huvudet.

Han är väl blyg tänkte jag. Min syster, som satt bredvid mig, prövade också. ”Får jag en bulle då?” frågade hon. Han tittade på henne med samma stora ögon, samma uttryckslösa min, men denna gång nickade han, och räckte över luftbullen.

Vilken liten jävla snorunge va! Jävla tönt! Tönten kan knappt styra motorcykeljäveln, som inte går snabbare än typ 2 km i timmen.

Vilket jävla sätt att förstöra julstämningen va.

 

Oljuden, missljuden, ute i stora världen

Igår skulle jag ut och göra några ärenden, när jag insåg att batteriet till min iPod var urladdat. Jag hade glömt ladda den kvällen innan. ”Det var ju himla oturligt” tänkte jag – och himla oturligt var det.

Jag har ungefär femtonhundra låtar på min iPod. Mycket, enligt vissa, inte så mycket enligt andra. Själv tycker jag det är ganska lagom. Variation, men översikt. Kontroll.

Det finns så många ljud ute i stora världen som man tvingas utstå när man inte har en iPod att lyssna på. Det är barn som skriker, bilar som tutar, folk som pratar jättehögt i sina mobiler. Tjejskor som klackar mot marken i varje steg, pensionärer som sitter på bänkar och suckar över sina patetiska liv, butiker som spelar Sanna Nielsen i högtalarna (vad, för att locka kunder? Lycka till).

Listan kan göras lång.

Gettokids på tunnelbanan som visar sina vänner alla ringsignaler på nya mobilen, fåglar som kraxar, träd som växer. Speakerröst i gallerian som söker efter borttappade barn, cyklister som plingar, speakerröst som söker efter borttappade dementa morföräldrar. Samtal man vill höra: ”jag vill inte ha de här pengarna, jag ger dem till nästa person som går förbi”, samtal man inte vill höra: ”jag har klamydia, du borde nog testa dig”, samtal man inte bryr sig om: ”kantareller, halva priset, bara för dig!”

Om femtonhundra låtar lät mycket förut, så gör det inte det nu. Men nu är iPoden laddad iallafall.

 

Jag umgås för mycket med tjejer

Jag umgås för mycket med tjejer. Jag har för många tjejkompisar, och jag står mina systrar för nära.

I onsdags var jag ute på krogen med min syster och en tjejkompis. De pratade inredning. Jag satt otåligt och lyssnade, men så gick jag iväg på toa eller nåt, för att få lite ro för nån minut. När jag kom tillbaka så pratade de om inredning. Fortfarande. Ikea och sånt där. Väggmålningar. Färger och mönster.

Och tjejen som inte var min syster, hade bakat bullar och tagit med till oss. Som vi åt där, inne på krogen. (Nice visserligen, men gud så tjejigt.)

Igår skulle jag ut och träffa några vänner, och jag mellanlandade hemma hos några tjejkompisar innan. Gick in på toaletten för att snyta mig, och möttes av en förfärlig syn: rosa toalettpapper. Det är sant! Rosa toalettpapper.

Mina sista uns av testosteron kämpar för livet.

Och jag beklagade mig över det här för några tjejer nån gång. ”Vad vill du prata om då?” undrade de. ”Vi kan prata om motorolja om du vill. Eller traktorer eller nåt.”

De drev med mig.

För egentligen handlar det inte direkt om samtalsämnet. (Och jag vet ingenting om vare sig motorolja eller traktorer.) Det handlar om en stämning. Det betyder inte att jag vill ha högljudda offentliga rapar och pruttar.

Men när ett gäng män som är bra vänner umgås med varandra, så råder en sorts fridfullt samförstånd. Man är på samma nivå. Samtalsämnen som är intressanta, skämt som är roliga, och inställningar som är de rätta. (Ja, för killar tar inte illa upp när jag kallar en tjej för lilla gumman.)

Jag gillar mina nya vänner, men jag behöver ta mig fan lite manlig kärlek. På ett manligt och heterosexuellt vis, förstås.

 

Mobilknas

Min mobil har börjat knasa sig. Stänger av sig själv, fortsätter lysa trots viloläge, börjar blinka utan anledning ibland osv. Igår nådde kväll nådde det sin kulmen. Den hade fungerat alldeles utmärkt under kvällen, och jag hade smsat och ringt en massa, eftersom jag av nån anledning blivit kontaktcentral för kvällen.

Men när jag kom hem och skulle läsa igenom några sms, hade den slutat funka. Den stängde av sig själv och kunde inte sättas på igen. Jag satt länge och försökte; jag slog på den (don’t you die on me!), jag skakade den, och det gick till och med så långt att jag plockade isär den och blåste på den. Det funkar ju alltid! Men inte den här gången.

Mobilen gav bara ifrån sig en sista dödsrossling i och med att skärmen blinkade till. Sen var den död.

Idag på morgonen har jag försökt igen, samma historia; jag har plockat isär den, och jag har blåst över verkligen hela mobilen, men det funkar ändå inte.

Gjorde mig redo att skriva en shout-out på Facebook.

I ett sista desperat försök kopplar jag nu i laddaren…

 

Tobbe twittrar. Typ.

Det här är väl nåt man egentligen skulle posta på Twitter, om man hade nåt sånt, men here goes:

Jag svarade just ”shoo vad händer” i telefon när min pappa ringde, för jag trodde det var min kompis. Han ba ”va?”

 

Tillbaka till verkligheten eller nåt

Så nu var det ångestfyllda, och samtidigt najsa, lovet slut. Tillbaka till verkligheten.

Dagen började med att jag fick släpa mig upp när den helvetiska larmsignalen på mobilen ringde klockan 10. Usch. Verkligen usch alltså. Jag ryser av bara tanken. Klockan 10!? Ve och jämmer.

Dagen fylldes sen med diverse trevligheter och otrevligheter. Till otrevligheterna hör att jag jobbade. Där har vissa ändringar skett. Typ ommöblering. Det blev väldigt knasigt.

Till trevligheterna hör att jag lånade åtta jävligt sjyssta skivor av min syster, som jag nu håller på att lägga in i datorn. Typ bara massa soul och R&B, just the way I like it. Den coolaste skivan måste nog vara ”Top 50 Motown tracks”. Tung skit.

 

Andra dagen

Igår kväll skulle så andra prövningen i min nykterhet komma. Vi var på nåt ställe på söder.

Vid det här laget visste alla mina vänner om mina nykteristplaner. Och de retade mig. De skrattade åt mig. Försökte övertala mig att visst dricka. Men jag stod på mig och köpte en cola. Och då föreslog nån, att jag kanske kunde dricka lättöl! Det var en bra idé tyckte jag. Då behöver jag inte känna mig lika malplacerad med min jävla cola liksom.

Eftersom det första stället var ganska fullt på folk gick vi 10 meter upp för gatan till nästa ställe.

Jag och en kompis gick i förväg, och jag satte mig vid ett bord medan hon köpte till oss båda. Lättöl ville jag ha.

Efter ett (ganska långt) tag kom hon tillbaka med en mellanöl. ”De hade ingen lättöl” sa hon. Nähä okej. Aja, men lättöl är väl bättre än starköl iallafall, tänkte jag. Så drack jag upp den, och när en annan kompis skulle iväg för att handla bad jag honom köpa en öl till mig. ”Kolla om de har nån lättöl” sa jag till honom. Och han kom, mycket riktigt, tillbaka med en lättöl.

Det här betydde ju utan tvekan att min första vän hade förrått mig. Vilket svek! Här trodde jag att hon skulle vara stöttande, istället försöker hon lura i mig alldeles för stark öl (typ 4,2% eller nåt).

Hursomhelst, sammantaget drack jag alltså en mellanöl och tre lättöl under kvällens gång.

Och jag vann 100 spän på blackjack. Holla!

 

Nykterist, dag 1

Igår var jag på man-date med min polare, och vi gick och såg den romantiska komedin Trubbel i paradiset. Ja, filmen var okej. Nej, det blev inget hånglande mellan mig och min polare, trots att filmen uppmuntrade till det, speciellt i slutet.

Första provet på denna min nyktra dag, var för övrigt när vi hade åkt in till stan och hämtat ut biljetterna. En trekvart kvar till filmen börjar – vad fan gör vi nu? Perfekt läge för en öl alltså. Men jag lät mig inte frestas.

Efter bion åkte jag hem till en kompis, där ett gäng vänner satt och drack. Inte värsta fyllefesten, utan snarare chillat häng med skitsnackande och musiklyssnande. Och där var det inte så svårt att låta bli att dricka. Jag hade ju dessutom kvar min lilla Mer-flaska från bion.

När jag till slut åkte hem vid halv tre på natten, insåg jag att problemet inte ligger i förmågan att låta bli att dricka helt och hållet. För det hade inte varit speciellt svårt under kvällen. Problemet är nog snarare att stanna efter ett förutbestämt antal glas. Det är ju egentligen där det går snett – när man väl börjat kan man inte sluta. Många många gånger har jag gått på krogen med ambitionen att ta två-tre öl, fast det slutat med fyllefest.

Jag tror dock att jag är tillräckligt motiverad nu för att ändra på det. Nästa prövning blir således att inte dricka mer än en förutbestämd mängd. Kanske ikväll, beroende på vad som händer. Fast jag börjar bli lite sjuk, så jag kanske skippar alkoholen ändå.