Igår skulle jag ut och göra några ärenden, när jag insåg att batteriet till min iPod var urladdat. Jag hade glömt ladda den kvällen innan. ”Det var ju himla oturligt” tänkte jag – och himla oturligt var det.

Jag har ungefär femtonhundra låtar på min iPod. Mycket, enligt vissa, inte så mycket enligt andra. Själv tycker jag det är ganska lagom. Variation, men översikt. Kontroll.

Det finns så många ljud ute i stora världen som man tvingas utstå när man inte har en iPod att lyssna på. Det är barn som skriker, bilar som tutar, folk som pratar jättehögt i sina mobiler. Tjejskor som klackar mot marken i varje steg, pensionärer som sitter på bänkar och suckar över sina patetiska liv, butiker som spelar Sanna Nielsen i högtalarna (vad, för att locka kunder? Lycka till).

Listan kan göras lång.

Gettokids på tunnelbanan som visar sina vänner alla ringsignaler på nya mobilen, fåglar som kraxar, träd som växer. Speakerröst i gallerian som söker efter borttappade barn, cyklister som plingar, speakerröst som söker efter borttappade dementa morföräldrar. Samtal man vill höra: ”jag vill inte ha de här pengarna, jag ger dem till nästa person som går förbi”, samtal man inte vill höra: ”jag har klamydia, du borde nog testa dig”, samtal man inte bryr sig om: ”kantareller, halva priset, bara för dig!”

Om femtonhundra låtar lät mycket förut, så gör det inte det nu. Men nu är iPoden laddad iallafall.