Jag umgås för mycket med tjejer. Jag har för många tjejkompisar, och jag står mina systrar för nära.

I onsdags var jag ute på krogen med min syster och en tjejkompis. De pratade inredning. Jag satt otåligt och lyssnade, men så gick jag iväg på toa eller nåt, för att få lite ro för nån minut. När jag kom tillbaka så pratade de om inredning. Fortfarande. Ikea och sånt där. Väggmålningar. Färger och mönster.

Och tjejen som inte var min syster, hade bakat bullar och tagit med till oss. Som vi åt där, inne på krogen. (Nice visserligen, men gud så tjejigt.)

Igår skulle jag ut och träffa några vänner, och jag mellanlandade hemma hos några tjejkompisar innan. Gick in på toaletten för att snyta mig, och möttes av en förfärlig syn: rosa toalettpapper. Det är sant! Rosa toalettpapper.

Mina sista uns av testosteron kämpar för livet.

Och jag beklagade mig över det här för några tjejer nån gång. ”Vad vill du prata om då?” undrade de. ”Vi kan prata om motorolja om du vill. Eller traktorer eller nåt.”

De drev med mig.

För egentligen handlar det inte direkt om samtalsämnet. (Och jag vet ingenting om vare sig motorolja eller traktorer.) Det handlar om en stämning. Det betyder inte att jag vill ha högljudda offentliga rapar och pruttar.

Men när ett gäng män som är bra vänner umgås med varandra, så råder en sorts fridfullt samförstånd. Man är på samma nivå. Samtalsämnen som är intressanta, skämt som är roliga, och inställningar som är de rätta. (Ja, för killar tar inte illa upp när jag kallar en tjej för lilla gumman.)

Jag gillar mina nya vänner, men jag behöver ta mig fan lite manlig kärlek. På ett manligt och heterosexuellt vis, förstås.